Sorterar och minns

Nu har jag påbörjat ett projekt som handlar om att sortera, minimera och minnas. Har föresatt mig att börja få grepp om mina bilder som bara ligger där på hårddisken och tar plats och också i mitt sinne som en förnimmelse av något som kanske var bra på något sätt eller kanske kan bli en återupptäckt av någonting som jag glömt. En del av det hamnar här och eftersom nedslagen i hårddisken kommer att ske lite här och där så kommer inläggen här på sidan inte att hamna i kronologiskt tidsföljd.  Ja om nu någon skulle få för sig att bry sig om det.

En dag i början av juli, innan sommarens allra varmaste väder hade slagit till på riktigt här uppe i norr, åkte jag och min kamrat till Saltoluokta Fjällstation (Yes I know, jag har nämnt det tidigare). Det skulle bli någon kortare liten fjälltur, trerättersmiddag och en övernattning, så såg vår plan ut  … ja och så skulle vi ju fotografera såklart.

Vädret var hyfsat fint, soligt och grannt när vi åkte upp till Kebnats för att åka med turbåten över sjön Langas till fjällstationen i Salto. Kanske lite blåsigt, men ingenting att bry sig om tyckte vi.

Vi checkar in och lastar om lite i säckarna för att bege oss ut på tur. Målet var en dagstur på några timmar till Pietsjaure och givetvis ingick i planen att oavbrutet fotografera de storslagna vyerna.

…. Jag har aldrig kommit hem med så lite bilder.

Ja det här är liksom i stort sett allt.

På väg upp på fjället passer man en gammelskog med många intressanta karaktärer. Tallar som har vuxit sig starka och speciella under många och hårda år i alla tänkbara väderförhållanden

Innan vi kommer upp på kalfjället stannar vi till vid en öppen och vacker utsiktsplats med vy över  Langas och in i den, till synes, oändliga fjällvärlden.  Här får man verkligen känna perspektivet på sin egen betydelse i det stora, men det som tar över är ändå det vackert storslagna och mäktiga.

Vindarna tilltar i samma takt som vi når kalfjället och nu är det inte tal om att stanna och fotografera – överhuvudtaget.

Fram med den ständiga följeslagaren; Tjurskallen!

Kliv – Kliv – Överlev

Ja vi kämpade verkligen ganska hårt med stigningarna upp på fjället mot sekunmetrarna och den blästrande sanden som yrde. Benen värkte, svetten lackade och ögonen tårades.

Vi kommer upp på fjället, ser ner på sjön. Hämtar andan en aning och har ett extramöte angående huruvida det är klokt att fortsätta ….. sumpa den bokade trerättersmiddagen och ändå inte kunna fotografera någonting mera för den dagen. Åskan har nämligen börjat ge sig till känna, visserligen på ett ganska rejält avstånd, men alla som varit i fjällen, på sjön eller havet, vet hur snabbt allt kan förändras på bara några minuter.

Vi beslutar oss för att vända för att slippa det allra värsta åskvädret och så var vi väldigt inställda på att få sitta i den varma och otroligt mysiga restaurangen  och äta god mat.

….. och ja vi hann bli rejält genomblöt innan vi nådde fjällstationen

 

Senare på kvällen var åskvädret ett minne blott, det blåste lite, men vi gick en liten tur för att ändå få hinna fotografera lite till i den närmaste omgivningen runt stationen.

Yes, jag kommer att göra om det.

Igen, igen och igen!